Page(s) last revised March, 2007.
 The following text in Swedish is my own contribution to the first annual book from the Swedish litterature society "Hans Lidman-sällskapet". av Ulf Pierrou Sommaren 1985 hade för mig, liksom för de flesta, varit ganska pestaktig vad gällde fisket. Visserligen var försommaren fin men våren hade varit sen och det var lite för kallt i vattnet då och sen..... När semestern kom anlände också lågtrycken punktligt, fem veckor regn. I slutet av sommaren ringde Lars och frågade om vi inte kunde åka upp till hans klubbvatten, en underbar liten sjö i de ångermanländska skogarna, och flugfiska öring en kväll. "Jättebra idé, men.... vi väntar tills det blir uppehåll så pass att man kan sitta ute och mysa vid sjön." Veckorna gick och en dag i den sista augustiveckan bestämde vi oss, i morgon kväll blir det av, se ut hur det vill! Anledningen till min inbjudan var den att jag hjälpt Lars klubb med råd i kalkningsfrågor och även varit rådgivande (läs bromsande!) i deras sjögödslingsförsök. Nu skulle det bli intressant att se resultatet med egna ögon. Lars hade visserligen regelbundet ringt och meddelat resultaten från vattenanalyserna och den topografiska kartan hade gett sin version av sjön till mig, men ändå. Bilvägen uppför berget var nätt och jämnt farbar efter sommarens regn men Lars slalomkörde vant 145'an mellan groparna och stenarna medan vi diskuterade fiskevård i allmänhet och deras sjö i synnerhet. Vid parkeringsplatsen, en gammal timmeravläggningsplats, högt uppe på berget stannade vi och försedde oss med ryggsäckar, spöfodral och andra förnödenheter. Den lilla gångstigen slingrade sig vidare uppför berget och passerade kammen för att sedan slingra sig fram längs ett myrdrag i skogskanten. Stigen bar iväg nerför och in i storskogen och helt plötsligt blänkte det till bland träden. Där var den! Jag kände tydligt spänningen nu, "3,8 på torrfluga vid midsommar och det finns nog större..." Lars berättelse om vattnets produktivitet hade gett resultat. Den sista biten fram till fiskestugan gick lätt att gå, tankarna uppehöll sig vid flugval inte väglängd. Den ena av klubbens bägge båtar var redan i användning, den andra hade Lars bokat i förväg och vi hade hämtat nyckeln nere i byn på vägen upp. Medan vi pratade om sjön och klubbens aktiviteter tacklade vi spöna och lastade grejorna i aluminiumekan. "Vad skall man använda för flugor här då?" "Här gäller bara streamer", sa Lars, "enda undantaget är vid midsommartid när Rocken kläcker. DÅ är det torrflugefiske!" Streamer, mjaa.... Sådana djur visste jag ju inte ens om jag hade i någon flugask. Visserligen finns det många konstiga kreationer där men en streamer....! "Nej, här gäller det att visa upp vad man kan", tänkte jag. På med rullen med flytlinan och medan jag letade i flugaskarna tittade jag ut över sjön. Minsann, några små nattsländor virrade omkring över vattenytan. Det avgjorde saken, på med en torr nattslända! "Jag börjar ro jag så får du se dig omkring", sa Lars och sköt ut ekan på den nästan blanka sjön. Jag gjorde mig klar att kasta och tittade mig omkring och även ner i vattnet. Från den lilla udden med fiskekåtan såg sjön nästan rektangulär ut och på en liten, mycket liten, holme i ena änden fanns en stuga som såg ut att täcka nästan hela holmen. Gles växtlighet vid stränderna och fint klart vatten, sjön såg inte alls ut att vara så näringsrik som vattenanalyserna visade. Botten såg emellertid ut att vara ordentligt algtäckt, vattnet vid stränderna fick t.o.m en svag gröntoning i den svagt brungula färgen. En liten fisk pilade förbi nere i vattnet och en husmask rörde sig bland stenarna, sjön var inte död även om inga vak syntes. Jag lät nattsländeimitationen segla in mot starrkanten och sen bland näckrosorna och sen... Där satt den! Vattnet stänkte till och flugan försvann. Härligt, den kändes inte stor men ändå! "Ja, inne vid strandkanten står det ofta småfisk", sa Lars och höll in båten så att jag kunde ta in fisken. En öring i tvåhektosklassen gled upp längs båtsidan. "Vi har minimimått här i sjön", sa Lars. Jag tittade på Lars och tittade på öringen och... jag både förstod och inte förstod. Utan ytterligare kommentar krokade jag av öringen och släppte den. Som en brun blixt försvann den in till strandens skyddande växter igen. Under tiden hade Lars gjort klart sitt spö för fiske, i tafsänden satt en streamer. "Fiskar ni bara med streamer här?", undrade jag. "Jovisst, det finns så mycket spigg här numera så det är bara streamer som gäller. Det här är ett bra mönster. Det är en gammal ABU Optic, Streamtease eller vad den heter", sa Lars och höll fram en sliten streamer med stora kulögon. Jag insåg plötsligt att nu var jag gäst vid sjön och då gällde det att anpassa sitt fiske, inte spela Allan med torrflugor i deras streamersjö. Under över alla under, sjunklinan fanns med i fiskeväskan. Tur att jag tog med väskan och inte åkte iväg med bara flugvästen som jag brukar. Sagt och gjort, av med nattsländan, linbyte och ny upptackling. Streamer, streamer... har jag något liknande i någon av askarna? Jo minsann, en Mickey Finn, lätt dressad för sjöfiske och med kulögon! Visst ja, jag visade ju i vintras på flugbindningskursen hur man band en sådan, men färgerna.....! "Den där är bra", sa Lars, "Den har ögon det är viktigast, färgen är inte så noga." "Nu skulle torrflugepuristerna se mig", tänkte jag när jag matade ut Hi-Speed-sjunklinan med den grälla Mickey'n bakom mig medan Lars rodde iväg oss mot utloppet. "Här framme finns det ett litet grund men det vet inte alla om", kommenterade Lars när vi såg de stora stenarna skymta nere i det klara vattnet. Suuug.... stopp. Fast i botten, det kunde man ju ge sig själva ... på! Lugnt kommenterade Lars att det ju var bra att vi fiskade igenom hela vattenmassan från hans grunt gående streamer och ner till min.... "Här nere tänker vi försöka städa upp lite i utloppsbäcken och ta bort sjöfräken och annat så att den gamla fina grusbottnen kommer fram igen. Längre tillbaka lekte en del av öringarna där på höstarna och det finns förhoppningsvis delar av den gamla öringstammen kvar i sjön. Det kan ju vara värt ett försök nu när vi kalkar sjön och har bra vattenkvalitet i den igen", menade Lars. "Hur sköter ni det hela nu då? Kör ni ren put-and-take?" "Nej, inte då! Det har vi aldrig gjort! Vi köper ensomrig fisk och bär den över berget och hit till sjön. Sedan ror vi omkring hela sjön och sätter ut dem längs stränderna, några på varje ställe. Det får fungera istället för naturlig reproduktion." Jag kunde inte annat än konstatera att de valt en arbetsam men vettig policy för sjön. Tänka sig, bära fisken över det där berget i bortre änden av sjön och sedan ro kring fisken och sprida den runt hela sjön! Dessa entusiastiska sportfiskande fiskevårdare är fantastiska! Jämför med put-and-take-vattnens rationella tankbil som lägger ut sin snabel i strandkanten på ett ställe och rapar ur sig en massa vatten och enligt fakturan även en massa "fisk", dvs sådana där stjärtlösa, blekfeta, fenbitna stackare som borde få vila sig i minst fyra månader men som i bästa fall får fyra dagar. Dunk, knyck, knyck.... nej den släppte! Vi väcktes ur våra fiskevårdsspörsmål när mitt spö började röra sig. Kul, det fanns alltså fisk som var vaken. Plasken ute på sjön fick oss att vända oss om. Mannen i den andra båten drillade lugnt och metodiskt en fisk och håvade den efter en stund. Den såg inte så liten ut på det här hållet. Jag tog landmärke för platsen för hugget och kastade ut igen. Linan fick sakta rinna ut genom spöringarna när årorna satte fart på ekan igen. Tänk vad lugnt och skönt det är vid en sjö uppe i skogen en sådan här dag. Visserligen hängde molnen nu tungt över de omgivande bergen, radiolänktornet på berget i öster var plötsligt inte kvar längre. Granarna på kulle närmast sjön markerade nu horisonten, resten var grå himmel. Lars tänkte tydligen på samma sak som jag och sade att bara vi slapp ösregn så skulle nog kvällen bli bra i alla fall, det var ju lugnt och skönt här uppe. "Vi ror runt holmen i en åtta, nästan ingen annan fiskar innanför holmen för näckrosornas skull, men det brukar gå bra. Vi har ju båten om vi fastnar". Lars ord kom som jag väntat mig, en lugnt och metodiskt kalkylerande ingenjör som inte lämnade speciellt mycket åt slumpen. "Jag brukar få fisk här kring holmen", menade han och tog rutinerat ut svängen bakom holmen innan vi gick rakt ut genom det grunda näckrosprydda sundet. Resultatet blev ungefär som väntat, dvs jag klarade genom att föra spöt fram och tillbaka i sidled min streamer från näckrosorna men fick bottenlevande alger på kroken istället. Medan jag tog in linan och rensade streamern fortsatte Lars ekan tätt utanför holmen, krokade lugnt öringen och tog in den mot båten. Öringen ville dock annorlunda och lyckades med sina knyckar göra sig fri. Mannen i den andra båten håvade återigen en fisk, nu borta vid utloppsänden av sjön. När vi passerade utanför fiskekåtan berättade Lars att denna sommar liksom sommaren före hade en stor öring hållit hov i området utanför bryggan. Den hade vakat ganska flitigt men gäckat nästan alla försök till fångst. En gång per säsong hade den under Rockens säsong sugit ner en fluga, men... Öringen var troligen uppemot fem kilo, "han" hade ofta visat sig i profil under vakfesterna, och de tunna tafsar som kunde lura honom kunde inte hålla honom. Lars presenterade mig för mannen i den andra ekan när vi passerade varandra på några tiotals meters håll. Han hade "bara" fått två "vanliga", men kvällen var ju ung ännu. När vi passerade platsen för hugget på varvet före var jag på helspänn. Ett försiktigt knyck.... och tomt! "Nu var han där igen", sade jag, "han verkar ha sitt revir utanför de där stenblocken." Femtio meter senare återigen ett försiktigt knyck och ...tomt, och ... knyck, knyck, knyck! Mothugget kom reflexmässigt och så körde vi igång! Det var en ettrig gynnare, mitt lilla åttafotsspö fick jobba bra. Jobbet på måndag efter semesterns slut, de grå regntunga molnen ovanför, allt var som bortblåst! Detta är livet! Öring på flugspö är alltid öring på flugspö! Hundratio procent rekreation. När den här öringen gled upp längs båtsidan efter att ha lurat av rullen en del knarrande kastade jag en snabb blick på Lars, jo den var tydligen över minimimåttet. Lars håvade den och överlämnade håven till mig tillsammans med gratulationerna. Öringen var kort, trind, ja rent av torpedformad och med ett litet huvud som karakteriserar snabbväxt fisk. Den var grann även om den inte var så där fantastiskt stor, drygt tre hekto. Mannen i den andra ekan drillade nu återigen en fisk, nu mitt på sjön. Det tog tid och även på långt håll såg vi att spöt fick jobba maximalt. Stänkandet och plaskandet visade att fisken var av hygglig storlek, liksom den snabba skymten av något mörkt i håven när han snabbt lyfte in håven i ekan. Undrar just hur stor hans fisk var. När vi suttit och beundrat fisken och småpratat en stund kastade vi ut igen och rodde bort mot holmen i överänden av sjön. En bit utanför fiskekåtan var det dags igen, ivriga knyckar i spöt och den reflexmässiga spölyftningen till mothugg startade återigen den eftertraktade matchen. Den här gången jobbade fisken hårdare och jag började fundera över hur pass stor den var. Efter några korta tjurrusningar och en del bändande och spännhållande nere vid botten kom den motvilligt upp till ekan. Lars lyfte med håven snabbt in den när den passerade lämpligt och matchen var över för den här gången. Samma muskulösa, torpedformade kropp och lilla huvud men ett nummer större än den förra. Fiskarna var helt klart av samma modell och uppvisade alla tecken på god kondition. "Kan gödslingen verkligen ha slagit så positivt ut att födotillgången var optimal för öringen?" Jag tittade återigen ner i det klara vattnet som röjde en näringsfattig sjö men tänkte på de näringsvärden som det här vattnet hade visat vid analyserna. Öringarnas utseende och kondition tydde onekligen på näringsrika förhållanden kopplat med god vattenkvalitet. "Kan de verkligen ha haft sådan tur att de slapp växtplankton och istället fick en nästan total dominans av bottenlevande alger som via bottenlevande insektslarver och andra bottendjur födde upp en rejäl stam av spigg? Allt tydde på detta, men det skall ju enligt erfarenheten vara ungefär lika vanligt som en högvinst på lotteri!" Jag väcktes ur mina tankar när Lars satte fart på ekan igen och jag kastade ut den lyckosamma streamern återigen och matade ut lina för att få ett fiskedjup av 3-4 meter som jag trodde skulle vara lagom även i fortsättningen i den här sjön. Ett stilla duggregn började falla och vi plockade fram regnjackorna ifall det skulle bli mera. På något sätt gjorde regnet inte någonting den här kvällen, jag var helt uppfylld av glädjen över att få vara ute och fiska en kväll i trevligt sällskap och så dessa vackra fiskar, två välformade öringar på drygt tre respektive fyra hekto vardera. Efter nästan ett helt varv runt sjön, - suuug, knyck, knyck.... Mothugget resulterade i en kort tjurrusning och sedan stannade fisken ute där på lång lina. Den här var större än de tidigare det framstod alldeles klart. Jag vevade snabbt in den löslina jag hade fått in och gjorde mig klar att köra fisken från rullen. Klokt beslut - all den lina jag lyckades pumpa in den ena stunden försvann med ett knarrande ut igen i nästa stund. Löslina på båtbotten här hade bara slutat i tafsbrott! Långsamt fick jag den närmare båten och rusningarna blev kortare för varje gång. Väl inne vid båtkanten och med tafsknuten för säkerhets skull utanför toppöglan såg vi fisken passera nere i vattnet som en guldgul skugga. I en enda lång rusning ner mot djupet och bort från båten försvann öringen med bortåt femton meter lina! Den var inte alls klar för håvning än, det kändes mera som om den bara hade varit in för att mönstra sin motståndare. Det var bara att börja om igen, men den här gången uteblev tjurrusningarna. Mellan varje inpumpningsperiod cirklade öringen runt båten och spännhöll i linan. Det här var spännande, jag visste ju så väl att ju längre vi höll på desto sämre blev krokfästet och därmed ökade risken att öringen skulle gå fri. Som vi jobbat nu skulle den dock ha sämre chans till överlevnad än 50% p.g.a mjölksyrachock. Det gällde helt enkelt att få den i närheten av håven nu. Under all den press som jag tordes utsätta tafsen för kom den in mot ekan och vältrade sig i vattenytan. Några sista meterlånga rusningar med låst rulle där spöt fick dämpa alltihop och när den gled förbi båtkanten håvade Lars den med ett snabbt tag. Den öringen var grann! Den var betydligt större än de två första men hade ändå det lilla huvud och den muskulösa torpedformade kropp som kännetecknar en öring som är snabbväxt och i toppform! Fjädervågen sträckte knirrande ut sig, jag tittade på den. Jag tog och gungade fisken försiktigt på fjädervågen för att vara säker på att läsa rätt. Jodå, den stannade återigen på 1,1 kg. Det var inte dåligt, så stor fisk hade alltså hunnit växa sig till denna toppkondition i sjön sedan man började jobba med kalkningarna. Det är väl det här som etologer och psykologer kallar för positiv feed-back! Jag kände med ens att allt det svettiga och struliga jobbet med att ordna olika kalkningsprojekt är rätt, alldeles rätt! Lars och jag satt och småpratade i båten och beundrade öringen ett tag. Han hävdade att även de större fiskarna i sjön hade samma fina kondition och torpedlika kroppsform. Mannen i den andra båten kom roende bort emot oss. Han hade tagit upp linan och packat ihop fiskegrejorna. När han närmade sig sade han högt till oss: "Jag tänkte visa den där Pierrou vad vi har för slags fiskar i den här sjön!" Med ett par kraftiga årtag vände han ekan och svängde upp akterspegeln mot mig. Fantastiskt! Nere på båtbotten låg fyra välformade öringar i storleken fyra-fem hekto och en otroligt grann öring som var minst en halv meter lång! Den stora öringen hade, precis som Lars hade sagt, samma kroppsform som alla de andra öringarna i den här sjön, litet huvud och torpedformad kropp. Jag tittade på öringen och tänkte: "Hur ofta får man egentligen se sådana här insjööringar? Korta, muskulösa, topptrimmade, de såg helt enkelt ut som välmående havsöringar men med insjööringens vackra guldskimmer och stora röda och svarta prickar!" Jag frågade om jag fick provväga den. "Jovisst, det kan ju vara kul att veta." Fjädervågen, graderad till två kilo, bottnade med ett dunk. Jag provade igen, samma resultat. Öringen vägde över två kilo! Alla öringarna tagna på flugspö. "På vaddå? Streamer så klart! En sån där i silver med mörk vinge och ögon! Den går alltid bra i den här sjön..." Jag satt stilla och tittade på den stora öringen och tänkte på fiskars födoval, kalkning, gödsling av sjöar och flugfiske och.... Lars och den andre mannen hejade på varandra när de pratat klart. Jag ryckte till och hejade på honom när han vände ekan och rodde mot fiskekåtan. Vilken öring! Jag tog genast upp fiskarnas kondition som samtalsämne. Lars kommenterade lugnt att den på 3,8 som togs på torrfluga i somras hade visst sett likadan ut. Den öring på 4,0 kg som hade fångats före kalkningen hade dock varit lång och smal och med stort huvud. "Den borde ha vägt mellan sju och åtta kilo om den hade haft samma kroppsform som de öringar som nu fångas i sjön", menade han. Det började skymma nu men vi ville ta ett eller ett par varv till på sjön innan vi packade ihop grejorna. Lars fångade en tvilling till min fyrahektos och ett halvvarv senare skramlade mitt spö till igen. Det var ganska mörkt nu men den här öringen gjorde vad han kunde för att synas. Den slet upp Hi-Speed-sjunklinan från sitt arbetsdjup av 3-4 meter och hoppade som en yster regnbåge flera gånger halvmeterhögt. Imponerande! Vilket humör! All denna styrkekrävande akrobatik tog dock ut sin rätt. Ganska snabbt blev den lugnare och kunde tas in mot båten. Några sista vändor paraderande med låst rulle och med tafsknuten strax utanför toppöglan och jag kunde dra in den till Lars håv. Vågen visade att denna hetsiga torped vägde fem hekto. Hade jag inte sett fiskarna här på båtbotten hade jag knappast trott det, vilken serie! Tre, fyra, elva och fem hekto plus Lars fyrahektos! Allt på streamer en grådisig kväll i slutet av augusti. Den tidigare så fattiga fiskesommaren kändes plötsligt inte så fattig längre. Vi bestämde oss för att plocka ihop och ro hem. Kvällen kändes hellyckad och nu mörknade det snabbt. Vi gjorde fast ekan vid bryggan och stod sedan kvar ute på bryggan för att utnyttja det sista kvälljuset till att kunna plocka ihop grejorna. "Nu skulle té och smörgås sitta bra, vi skall ju i alla fall in i fiskekåtan för att fylla i fiskeloggen", sa Lars. "Mycket bra förslag!" Fotogenlampan spred snabbt sitt gula ljus och karakteristiska doft inne i kåtan. Lars fick fram gasollampan också och snart spred den väsande sitt skarpa vita ljus in i kåtans alla skrymslen. Kåtan visade sig vara byggd i en skön blandning av gammal och ny teknik, gamla och nya material. Den var varm, regntät och mysig. Vi åt och drack vår medhavda skaffning, läste fiskeloggen och småpratade en stund innan vi kom på att det var synnerligen dags att börja marschen tillbaka till bilen. Ute var det kolsvart. Våra ögon som anpassats till det starka ljuset inne i kåtan tyckte i alla fall det. "Har du ficklampa?" "Nää!" "Inte jag heller!" Skogen blev två snäpp svartare. "Vi får väl stå här och vänta en stund", föreslog jag, "mitt mörkerseende brukar vara hyfsat" "Mitt med", sa Lars,"vi väntar ett slag och går hem i kväll. Blir det för svårt får vi väl gå tillbaka och övernatta i kåtan." Sakta ljusnade skogen kring mig allt eftersom ögonen ackommoderade sig till det svaga ljuset från den gråmulna augustinatthimlen. "Vi kan nog gå nu. Nu kan jag skönja stigen", sa jag. "OK, blir det för svårt så går jag före", sa Lars. För att göra det hela kort, vi kom utan alltför mycket stapplande och snubblande fram till bilen. Packningen lastades snabbt in och vi började hemfärden. I bilens strålkastarsken verkade skogen betydligt mera regntung och dimmig än vad den gjorde när vi med nattackommoderade ögon gick längs den mörka stigen. Både Lars som körde och jag satt på helspänn och spanade efter älgar längs den dimmiga skogsbilvägen. Efter det att jag och Lars hejat och skiljts åt för kvällen satt jag tyst och eftertänksam i min bil den sista biten hem. Ju mera jag tänkte på det desto mera logiskt framstod Lars och de andra klubbmedlemmarnas streamerfiske. Man skall nog akta sig för att racka ner på streamerfiske generellt. Det finns platser och tillfällen när streamer är den logiska lösningen på frågan - vilken fluga skall jag använda nu? All fisk äter ju enligt "energiregeln" dvs mesta möjliga energiintag per ansträngning (avgiven energi). Dessutom äter fisk ju helst så stora byten som den bekvämt kan svälja. Bägge dessa regler pekar på att öring som är stor nog för att vara rovfisk också är det. Ju större öring desto färre blir tillfällena när insekter och andra bottendjur är energimässigt godtagbara alternativ till fisk. Undantagen krymper då snabbt till massiva kläckningar av storvuxna dag,- och nattsländor samt stora husmaskar och trollsländelarver. De större öringarna i Lars klubbvatten hade egentligen inget annat alternativ än att äta spigg när inte Rocken kläckte. Insekterna lämnades till de uppväxande "små" under ca tre hekto. Att ha en streamer med stora kulögon och silver i mönstret är också logiskt om man tänker på en spiggs allmänna utseende. Kvällen efter tog jag med mig mitt nyväckta streamerintresse ut till min egen klubbsjö. Samma sak där, två öringar mellan fem-och-ett-halvt och åtta hekto på en kvällsstunds fiske. Jag satt länge och tänkte på de bägge kvällarnas fiske i bilen hem. Hur jag än vred och vände på frågorna blev svaret ändå detsamma. Vid fiske efter större öring under tider när inte massiva kläckningar av stora insekter sker är fiskimitationer den logiska lösningen. Nu gäller det "bara" att komma på systemet och mönstren vad gäller streamerfiske i Sverige så att man får bort en del av slumpmässigheten.... Rimligen borde det gå att få fram ett fiskimitationssystem inom det ekologiska flugfisket, dvs mönster och tekniker som är anpassade till svenska förhållanden och allmänna ekologiska grundregler. Men det får bli nästa livstidsprojekt!
|
