Page(s) last revised March, 2007.
 The following text in Swedish is my own contribution to the first annual book from the Swedish Fly Fishermen´s Association "Sveriges Flugfiskares Förening". av Ulf Pierrou Moral och etik inom sportfisket finns det? Behövs det, eller har dessa områden kanske inget med varandra att göra? Ju längre man varit med inom sportfisket, och i synnerhet inom flugfisket, ju mera tänker man på sådana saker tror jag. Jag tror inte att jag är speciellt avvikande i detta avseende. Det är fullt möjligt att jag genom min utbildning och mitt yrkesval blivit "yrkesskadad", jovisst. har man varit med inom fritidsfisket, dvs husbehovsfiske och sportfiske, några decennier och dessutom rannsakar sitt sinne så har vi nog alla till mans sett (eller rent av varit med om....) åtskilliga avarter av "fiske" och kanske även märkt vad dessa former av "fiske" ställer till med. En grundläggande sak kan vi nog vara överens om från början - det handlar alltid om den fiskande individens moral och etik, inte om hans/hennes fiskeredskap. Jag har mött såväl nätfiskare "med vingar" som flugfiskare "med horn" hittills på mina resor längs fiskevattnen. Jag tror ju själv på att man blir en "bättre" fiskare om man lär sig lite ekologi och fiskevård samt dessutom tänker igenom det här med etik och moral. Med bättre fiskare menar jag inte att man alltid får, eller ens eftersträvar att få, mera fisk än alla andra. Fiske är ju så mycket mer än fiskfångande. I min senaste bok definierade jag "ekologiskt flugfiske" på följande vis: "Ekologiskt flugfiske är ett flugfiske som i hela sin utövning - fisketeknik, fisketaktik, flugmönster, etik, osv - grundar sig på naturens förutsättningar och hänsynstagande till ekologiska grundbegrepp och medmänniskor." Om jag berättar några exempel som jag stött på kan du ju ta ställning själv till om du håller med mig eller ej. Jag kräver givetvis inte att andra skall fiska som jag gör men för fiskens, och därmed för fiskets, skull är det nödvändigt att vi alla, oberoende av vilka fiskeredskap vi nyttjar, använder våra huvuden och de kunskaper om ekologi och villkoren för för livet i vattnet som vi lyckas tillgodogöra oss. Detta kan innebära inskränkningar eller förändring av vårt fiske men innebär också samtidigt en ökad känsla för, och tillfredsställelse med, vårt fiske. En skogarnas son i mitt län, vi kan kalla honom Kalle, brukar ringa till mig på mitt jobb och beklaga sig över sportfiskare och nätfiskare. Han bor vid en sjö där röding en gång funnits naturligt. Försurning, fisketryck och inplantering av siklöja m.m har troligen helt utrotat den gamla rödingstammen. Idag gör fiskevårdsområdet satsningar på att åter introducera röding till denna sjö men styrelsen har kanske inte full överblick över situationen och fiskerättsägare och sportstugeägare försedda med nät och spön underlättar inte föreningens arbete. Kalle ringer och är besviken på sportfiskarna som med sina spön bara vill fånga stora öringar och rödingar och som "inte begriper att man måste fånga dom andra sorterna också så att det blir balans". Vad Kalle tycker om nätfiskarna i sjön som med sina nät jagar "abborre och siklöja" på rödingens gamla lekgrund under rödingleken är inte tryckbart. Jag får istället övertala Kalle att användning av dynamit, bensin och tändstickor inte är lämpliga övertalningsmedel för oförstående medmänniskor.... Själv fiskar Kalle endast med nät, ryssjor och mjärdar. Hans mjärdar ligger vid abborrarnas risvase som han själv lagt ut ("för dom andra begriper sig inte på sånt"). Hans ryssjor ligger i vattnet bara under gäddleken och bara i gäddornas lekvikar (men fiskevårdsområdets styrelse har försökt att hindra honom med motiveringen att han kunde få röding i ryssjorna!). Under sommaren jagar hans nät mört efter stränderna och på hösten får siklöjan sitt. Däremot finns hans nät aldrig ute på eller kring rödingens lekgrund. Kalles motivering till näten är att dels att katten äter mört och han själv siklöja och dels att "man måste hålla efter den förbannade mörten och siklöjan annars får rödingen aldrig en chans". Trots att Kalle försöker undvika rödingen så får han några enstaka varje år: "Dom stora skakar jag ur näten så att de kan fara ut till lekgrunden och de små lägger jag i stekpannan så att jag kommer ihåg vad jag kämpar för". Kalle har ju rätt i nästan allt vad han säger om sin sjö trots att han "inte läst alla böckerna" utan istället satt sig ner och tänkt igenom vilken fisk äter vad och vem, osv. Sunt förnuft är en klar tillgång när det gäller moral och etik! Vi sportfiskare, och där är flugfiskarna värst (!), jagar bara prickiga fiskar med fettfena och bara stora sådana. Vi tar inte vårt ansvar genom att aktivt arbeta för att bredda flugfisket till andra arter än laxartad fisk. De flesta av oss, och framför allt de flesta ungdomarna, har abborre, gädda, mört, osv i våra närvatten men vi fiskar inte efter dem. Jämför gärna med USA och de europeiska länderna på kontinenten. Organisationen Sportfiskarna har gjort ett vällovligt försök på ungdomssidan med flugfiske efter andra arter. Men vad hjälper det om man i samma tidning skriver enhalv, eller kanske rent av en hel, sida om att det vore trevligt om vi fiskade gädda med fluga när samma tidning innehåller fem, tio, femton sidor med rapporterna om fröjderna med, och statusen i, att fiska efter "prickig fisk"! Tänk om tidningarnas och den egna fiskeklubbens stora pokal och hedersbetygelser gick till den största flugfångade gäddan istället för till största laxen.... Ungdomarna gör ju snarare som vi gör än som vi säger att de skall göra, eller hur? Detta leder min berättelse vidare mot nästa exempel. För ett par år sedan fick min son Björn följa med på sin första längre fisketur. Tio år gammal fick han följa med sin pappa och pappas fiskekompisar en vecka vid en älv i Lappland. Haspelspöet var med "för säkerhets skull" men eftersom jag och de andra bara fiskade fluga gjorde han det också. Han rörde inte haspelspöet den veckan. Den här älven hade efter att den öppnades för allmänheten för ett antal år sedan fiskats sönder och samman. Fiskevårdsområdet hade då förbjudit fiske på vissa sträckor längs älven i tre år för att med denna trädaläggning få igång fisket igen. Sommaren man åter fick fiska dessa sträckor var vi på plats och förväntningarna var stora. Lägerplatsen var bra och älven såg fin ut. Visserligen skulle den tjäna på en återställning efter flottningen men det gäller ju tyvärr nästan alla rinnande vatten fr.o.m Klarälven och Dalälven och norrut. De sk flottgodsmedlen räcker inte på långa vägar till att återställa vattnen efter flottningen. De flesta länen har nu tömt, eller nästan tömt, fonderna och mindre än tio procent av vattnen har återställts. OK, länsarna är borttagna överallt men det räknar inte jag som återställning. Inom ett dygn kände jag och de andra vuxna i sällskapet att något var fel - dessa vatten var inte trädalagda! Kartan kollades, jo vi var på rätt sträckor och fiskade. På utpräglade ställen för "stor" fisk var harrarna och öringarna 25-30 cm - de hade aldrig fått stå på sådana platser om revirets herre (eller dam) varit hemma! På platser för fisk i 30-40 cm storleken stod15-20 cm fisk och stränderna var öde så när som på de allra minsta fiskbarnen. Givetvis satte alla fiskbarnen under 30 cm ut - fattas bara annat! Vi höll god min och gladdes när Björn med lite hjälp av mig fick sin första flugfångade harr någonsin - en harr på kanske 25 cm. Hela han lyste av lycka men utan kommentarer eller förmaningar från mig eller någon annan satte han med glad min ut sin allra första flugharr. Det var lika främmande för honom för oss andra att ägna sig åt barnarov. Jag gratulerade honom till fisken och berömde honom för att han satte ut den så försiktigt. En timme senare när solstrålarna svepte nästan parallellt med vattnet hör jag honom: "Pappa, titta där!" Drygt hundra meter bkom oss syntes knivskarpt i kvällsljuset uppe i kröken en fiskare med långspö, mask och en svängande plastkasse vid bältet. Det syntes mycket tydligt att den fiskaren tog upp "Björns harr" och alla andra fiskbarn som tog hans mask varefter de snabbt kastades ner i den kladdiga plastpåsen. - "Pappa, han då?" Mina pedagogiska kunskaper räckte inte till för att ge ett positivt omdöme om fiskaren bakom oss... Dagen efter träffade vi en ortsbo som beklagade sig över att trädaläggningen upphört med motiveringen att det var så bra att slippa turisterna och istället få fiska ifred... Spåren efter stränderna styrkte hans uttalande. Älven var definitivt fiskad under de tre årens trädaläggning om även i begränsad omfattning. Ytterligare någon dag senare träffade vi en annan ortsbo - en ansvarskännande flugfiskare. Han berömde sig själv med att bara ta hem vad han behövde till middag. OK, bra regel. Vi skulle dock ha varit med direkt i början på säsongen (innan harren spritt sig från lekplaserna, eller?) för då var fisket bra. Första kvällen tog han hem åtta (8!) harrar mellan ett och två kilo styck. Han måste ha haft stor familj han! Kvällen efter tog han hem från fiske på samma sträcka åtta harrar mellan ett och ett-och-ett-halvt kilo styck. Tredje kvällen på den sträckan fick han bara "småfisk" under kilot så då fiskade han inte den sträckan själv utan tipsade istället en annan ortsbo "som inte var så noga med fiskstorleken" om den fina sträckan, "och han stod där och drog harr hela kvällen så nog hade älven blivit bättre av trädaläggningen men nu var den utfiskad igen". Det var inte bara det intensiva lågtrycket i slutet på veckan som gjorde att vi avbröt fiskeveckan i förtid. Även det tredje exemplet handlar om flugfiskare och deras inte alltid så snövita själar. Jag och mina fiskekompisar hade fått låna en fiskekoja vid stranden av den stora norrlandsälven. Sel och forsar om vartannat och älven är stor nog för båtfärder överallt - det är sagolikt vackert! Vi träffade snart ett till fiskegäng, flugfiskare, från södra Sverige, med en i gänget som guide. "Guidens" far var barnfödd i närheten så han hade fiskat här med far och farbror sedan barnsben. De hade redan fiskat i en vecka och skulle nu fiska halva veckan samtidigt med oss. Storleken på vattnet gjorde att vi knappast skulle behöva trängas. De hade haft ett bra fiske första veckan men det hade avtagit mot slutet. Vi fiskade under veckan de platser som vi rekommenderats av den vänlige själ som vi lånat kojan av och stortrivdes även om de där riktigt stora som skulle finns fanns någon annanstans. I mitt fiskegäng har vi som regel att äta en, men bara en, fiskmiddag per fiskevecka eftersom vi är medvetna om att det bör vara "vår kvot" av det vattnets årliga avkastning. Vi tar aldrig hem fisk - djupfryst fisk finns ju redan i affären hemmavid. I mitten av veckan träffade vi det andra gänget när de packade bilarna för hemfärden. Sist av allt gick "guiden" in till bonden i närheten och hämtade frysväskorna med fisken - två stora (ca 20 liter styck) frysboxar var fullproppade med nertryckta (numera fyrkantiga) harrar i storleken ett kilo och uppåt! Där var älvens årliga avkastning av stora harrar ovärdigt fyrkantiga och djupfrysta. Vi var mållösa - detta var gjort av dessa trevliga flugfiskare! Jag antar att det hela kan "skyllas" på "guidens" fiskeuppfostran, hans far och farbror var uppfödda i självhushållets Lappland - allt skall upp och i frysen även om fryst harr är något man bara äter en gång om man vet hur gott det är med färsk harr! Om du tycker att mina exempel luktar surt sa räven om rönnbären har du fel även om du får tro det för mig om du vill. Jag är bara så pinsamt medveten om den magra avkastning som våra svenska naturvatten har. Put-and-takesjöarnas "rikedom" har fått flugfiskarnas perspektiv på fisket att ta helt galna proportioner. Om du nu blev sugen på att få veta mera om Sveriges Flugfiskares Förening kan du besöka deras hemsida. Där får du veta mera om organisationen SFF och bl.a. om deras fiskevårdsfond - de har nämligen bildat en egen fiskevårdsfond i väntan på att politikerna skall ta sitt ansvar för den svenska fiskevården!
|
